Ett familjealbum

Jag läste Åsa Grenvalls nya album nu i helgen och det är ett par saker som slår mig. För det första är att hon riskerar att bli en ny Daniel Ahlgren som inte riktigt kan ta sig ur de barndomstrauman hon hon har haft. Jag hoppas att hennes nästa album handlar om något positivt i hennes liv.

Det andra är att jag faktiskt inte har sett några recensioner av detta album i DN eller i SVDs nätupplaga, vilket förvånar mig då min uppfattning är att serier nuförtiden i mångt och mycket recenseras efter förtjänst och detta är ett betydande album av en av sveriges tyngsta kvinnliga serieskapare. Likaså Anneli Furmarks senaste album saknar recensioner.

En tredje reflektion är hur nära Optimal är med sin albumdesign men ändå så långt borta. Titeln är föredömligt tydligt på framsidan men Grenvalls namn är skrivet med små vita bokstäver på ett fotoomslag vilket är närmast oläsligt. Detta gör att de som väl känner till hennes namn riskerar att missa det. Det är två saker som måste finnas tydligt på både framsida och rygg och det är just titeln och författarens namn med förlagsnamnet som mycket distanserad trea.

Själva albumet är en omarbetning av hennes första album, Det känns som hundra år men där varje person får komma till tals. Tyvärr är alla dessa händelser alltför färska i Grenvalls minne [jag utgår från att detta är självbiografisk] för att hon skall kunna ha tillräcklig distans till alla händelser. Det märks tydligast i "En mammas försvarstal" där orden läggs i mammans mun på ett sätt som får mig att tappa en hel del sympati för just Grenvall. Just den biten får mig att dra ned betyget för albumet en hel del. Det bästa hade nog varit att undvika att ta med det kapitlet helt och hållet.

Slutbetyg: Har du inte läst något av Åsa Grenvall är det här ett helt ok album att börja med då Det känns som hundra år skall vara ur tryck. Har du gillat hennes tidigare album kan det var helt ok att plocka upp det även om vi sett det här tidigare.