Ny superhjälteläsare skriver bra artikel om genren

Den trevliga My Bergström har en väldigt läsvärd artikel om sådant som hon har kommit underfund med när hon nu utökat sitt serieläsande med superhjälteserier. Det är en blandning mellan det som är positivt, negativt och neutralt och jag tycker hon slår huvudet på spiken när det gäller mycket plus att hon är rolig också vad sägs som det här citatet från hennes negativa upplevelser:

-Varför är Marvel förvånade över att många tjejer väljer manga istället för deras serier? Teckningar där de kvinnliga karaktärerna ser ut som barbiedockor med leder som böjer sig på ett omöjligt sätt var något jag trodde var en rest från sämre tider, men det finns lite överallt även i nyare serier. Gör ett test om ni inte förstår vad jag menar: 1. Ställ dig framför en spegel. 2. Vänd rumpan mot spegeln och puta med den lite sexigt. 3. Försök vrida överkroppen (läs: brösten) mot spegeln utan att fokus på rumpan försvinner. 4. Upprepa försöket med alla andra sorters omöjliga poser du stöter på i serierna.

Heidi McDonald på Comicsbeat.com har benämnt detta fenomen ”The brokeback pose” och verkar närmast njuta av att peka ut dom stundtals.

För mig som numera betraktar genren lite från sidan så är det oerhört kul att se någon som med liv och lust ger sig på och verkligen försöker komma in i det hela. Det är inte lätt och som hon säger:

- Varför ska man behöva ha en hel encyklopedia i huvudet för att kunna hänga med i och uppskatta en serie? Jag tittar på dig, Marvel.

Detta är något som förlagen har blivit för dåliga på. Håkan och jag pratade en del om det idag och vi kom fram till att förlagen verkar ha gett upp hoppet om att skapa nya läsare och istället gör sitt bästa för att mjölka ur de existerande läsarna så mycket som möjligt. Det är därför vi har blazinjoner Avengers och X-Men-titlar.

Min ytterst personliga reflektion är att förlagen verkar ha tappat bort superhjältarnas stora idéer bland alla möjliga events. Det jag far efter är kittet som får historierna förstårliga. För ett tag sedan så var Batman-titlarnas stora idé att det fanns tre generationer superhjältar som hjälptes åt på olika håll. Du hade Batman den äldre och ärrade veteranen som nyligen gått igenom helvete men börjat hitta fotfästet igen genom att träna nykomlingen (Robin) som upptäcker världen men samtidigt gör egna upptäckter. Till det har du mellangenerationen (Nightwing) som är mentor till nykomlingen men fortfarande inte på samma nivå som veteranen. Om man vill kan man se det som Fadern och hans två söner som han fått med ett stort mellanrum. I Batman RIP så är det helt borta och istället har vi en roderslös båt på ett stormande hav som far över allt men ingenstans.

Nå det är ett sidospår läs nu hela artikeln som har väldigt mycket mer positiva saker att säga som superhjältegenren än vad jag lyfte fram här.