Det finns läsning som på något sätt blir lite för intensiv och man måste pausa den så var det för mig med den här boken. Ångesten som Sofia Olsson beskriver blir så påtaglig och det stärks också av att detta är ett självbiografiskt verk. Jag känner verkligen med henne. Även de sidor som hon gör för att lätta upp stämningen har en sorgsen underton i sig. Det är en stor bedrift att mitt i allt elände och svek hon ändå lyckas behålla ett distanserat perspektiv.
Vad som är skönt är att även om hon ofta beskriver att hon gråter av olika anledningar så har hon lagt in kommentarer om att egentligen så gör hon annat också. Det ger en hopp om att det finns även andra saker i hennes liv som är positiva. Det säger också mig att detta är en bok som någon har lagt lite möda på. Det är inte en historia rätt upp och ned utan historien har bearbetats och rytmen i historien har förbättrats.
Jag är mycket imponerad av hur grälen som beskrivs komprimeras ned. Det behövs inte visas allt in i minsta detalj. De allra flesta människor har grälat och bråkat och vi klarar väldigt bra av att fylla i själva vad som kan ha hänt. För det viktiga är ju att det sker och inte de snaskiga detaljerna. Samtidigt är boken väldigt självutlämnande. Mats Jonsson sa innan boken släppte något i stil med att han aldrig skulle våga släppa in någon läsare så långt in i den privata sfären. Jag förstår vad han menar. Det känns som om man sitter som en fluga på väggen hos ett par som genomgår en stor livskris.
Boken finns kvar länge efter det att man läst den och jag är oerhört förvånad över att det varit så tyst kring den. Att den inte blev en snackis på SPX, att den förekommer så sällan bland rekommendationer. Den kommer i alla fall upp på min lista över årets bästa svenska seriealbum
Köp Det bästa barnet i vår webbshop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar