Det känns lika märkligt som vanligt att se någon poppa upp och hävda motsatsen. Nu är motståndet principiellt och verkar vara baserat på att prosa=böcker och tecknade serier=tidningar så lite sandlåda är det över det. Faktum är att det känns mest som någon är förbannad över att hans eget "mästerverk" inte blivit nominerat.
Bakgrunden är att ett seriealbum, American Born Chinese av Gene Lueng Yang, har nominerats i ungdomslitteraturklassen i amerikanska National Book Awards vilket jag bara kan anta är som Augustpriset fast större. Det är givetvis en stor ära och efter att ha läst album så kan jag bara konstatera att det är mycket välförtjänt och att om det inte vinner så måste den bok som istället vinner vara något enormt spektakulärt. Yangs album känns på ytan som självbiografisk men han väver in mytologi (sagan om apkungen), visar på kinesiska stereotyper i media, att bli vuxen, brustet mod och kärlek och en hel del till. Om vi ser den som självbiografisk så är det väldigt länge sedan jag läste ett så moget, refelekterande verk. Nästan så jag skulle vilja tvinga alla unga svenska serieskapare som ännu inte släppt naveln att läsa det här så de får en större förståelse för vad genren kan innefatta.
Nu verkar det dock som om stofilens (ej att förväxla med Kapten Stofil) fått en hel del människor som bl.a. Neil Gaiman att förklara det självklara. Heidi McDonald har sammanfattat det hela rätt bra. Fast innan man blir för upphetsad så är det nog värt att notera att diskussioner om vilken konstform som är den bästa inte bara existerar kring serier och annan popkultur utan även inom det vi kan kalla de etablerade konsterna som det framförs sandlådeåsikter. Se den här recensionen om John Careys bok om konstbegreppet som exempel på det.
Fast om det här bråket kan få fler människor att läsa American Born Chinese så har det inneburit något väldigt gott. Så bra är boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar