Eller för att vara mer specifik, vad jag tyckte om nyutgivna serier under året :-)
Twitterversionen: 2009 var ett av de bästa åren för nya amerikanska serier någonsin.
Ok, nu när det är avklarat så kan jag grotta ner mig i detaljerna och försöka förklara varför jag tycker att 2009 var så bra för mig som serieläsare.
Jag har berört det lite på min blogg tidigare, men jag vill återigen trycka på att det känts som om seriemediet nu är i princip accepterat i kulturvärlden. Artiklar à la "Serier: Inte längre bara för barn!" har lyst med sin frånvaro, och i dess ställe har vi fått recensioner av serier i alla slags tidningar som helt sonika har recenserat en bok. Det vill säga att det är fråga om en serie har inte setts som någonting märkvärdigt i sig utan bara ett datum för boken i fråga bland alla andra. Och det, skulle jag vilja hävda, är det allra bästa tecknet på acceptans.
En tydlig trend som bitvis hör ihop med den tidigare nämnda är också att flera av de intressantaste serierna inte längre utkommer på serieförlag, som Asterios Polyp (Pantheon) och Stitches (Norton). En möjlig nackdel med det är att serieförlagen riskerar att bli av med sina bästsäljare och därför inte längre kan använda de pengarna för att finansiera den smalare delen av sin utgivning, men på det stora hela ser jag det som en nyttig utveckling.
En annan trend är att det var ett mycket starkt år framförallt för den realistiska serien, inbegripet biografier. Min egen smak drar lite åt fantastiken vilket kommer märkas i titlarna jag nämner här nedan, men om jag istället för en helt personlig krönika skulle skrivet en där jag listade de serier som jag anser ha objektivt (om det nu kan sägas) högst kvalitet skulle det krylla av realism.
Vad fick då mig att bli glad i år?
Det finns så mycket att rekommendera att jag garanterat kommer att glömma hälften, men låt mig gräva i minnet och bland mina recensioner för att se vad som satt sig starkast i minnet… I någon slags kronologisk ordning, dvs den ordning jag råkat skaffa böckerna:
RASL: Jeff Smiths nya serie RASL kom ut med sin första samling i början på året. Istället för allålders fantasy är det här mer vuxen science fiktion, och jag hoppas verkligen att Smith kommer att ro iland det här för hittills är det mycket lovande.
All Star Superman: Den avslutande inbundna volymen dök upp februari, och jag står fortfarande fast vid att det här nog är den bästa Stålmannenhistorian man kan hitta. Alan Moores "Whatever Happened to the Man of Tomorrow?" (som också kom ut i en inbunden utgåva i år) är väl så bra, men den kräver å andra sidan att man läst alldeles för mycket Swanderson-historier än vad som är nyttigt.
Britten & Brülightly: Formellt sett kom den ut förra året, men jag tar med den ändå eftersom 1. Jag köpte den först i år, och 2. Det är i år denna underliga noir-historia med en gammal tepåse i ena titelrollen uppmärksammats på bredare front. En mycket lovande debut, och jag ser fram mot fler album från Berrys penna.
George Sprott: Liksom förra årets Wimbledon Green gav Seth ut ett album under sommaren med en serie som inte kommer från hans vanliga serietidning Palookaville, och liksom Wimbledon Green är George Sprott en betydligt intressantare serie än det Seth pysslar med i Palookaville. Återigen en pseudo-dokumentär är George Sprott mindre lekfull och mer allvarlig än sin föregångare, men väl så bra. Jag hoppas Seth fortsätter på det inslagna spåret och ser till att få klart den €%#%€ Clyde Fans-historien i Palookaville någon gång.
Bayou: Helt oväntat dök den här samlingen av webbserien med samma namn upp och charmade mig till 100%. En säregen serie om mystiska kreatur i USAs träskmarker, med rikliga doser alldagligheter som rasism i botten. Jag hoppas verkligen serien kommer att kunna fortsätta; det här var en av de största överraskningarna för min del i år.
Asterios Polyp: Ja, vad ska jag säga… Jag ser fortfarande verkligen fram mot att läsa den här boken, men jag har lika fortfarande inte gjort det. Innan Staffans läsecirkel tar upp den lovar jag att det ska bli gjort! Men jag är rätt så säker på att den hör hemma i en årskrönika ;-)
The Impostor's Daughter: Det var inte en av de bästa serierna, men den var nog det tydligaste exemplet på trenden jag nämnde i inledningen med hur serier ses som en naturlig del i medielandskapet nuförtiden. En alldeles vanlig självbiografi av den trivialare sorten, gjord i serieformat.
Grandville: Talbot gör en antropomorfisk äventyrsserie i klassisk europeisk stil, och med lite tur bl det fler delar av den här ångpunksserien. Inte perfekt, men tusan så skoj att läsa!
3 Story: Efter Kindts Super Spy, som jag var mycket förtjust i, läste jag den här nyare boken och är fortsatt förtjust i Kindts serier. Och inte bara serien i sig; designen av böckerna och hela paketet i sig förhöjer absolut läslusten, speciellt i de inbundna versionerna. Liksom i Super Spy finns spiontemat med på ett hörn i 3 Story, men mest är det en sorglig historia om utanförskap som Kindt presenterar här i sin serie om en man som aldrig slutar växa.
Stitches: Blixt från klar himmel, utan tvekan. Pensionären Small visar med sin första seriebok hur en slipsten ska dras när han berättar om sin inte alltför roliga uppväxt med en frälder som vägrar berätta någonting för honom, och en som lyckas ge honom strupcancer med hjälp av egenhändigt påhittade behandlingar. Tillsammans med Bayou utan tvekan årets överraskning.
Incognito/Criminal: Brubaker och Phillips fortsätter på sitt korståg för att återupprätta kriminalserien i USA, och de gör det med den äran. Incognito har förvisso superhjältar med i handlingen, även om det inte är huvudpoängen, men Criminal är obönhörligen realistisk. Skitigt, våldsamt, och med garanterade icke-happy ends sliter de på i sitt eget lilla, men växande, hörn av den amerikanska serievärlden.
Beanworld: Remember Here When You Are There!: I slutet av året gjorde också Larry Marder comeback efter 15 års frånvaro med nya Beanworld-serier, och han gjorde det så pass bra att det här nog var det seriealbum jag tyckte bäst om under 2009. En alldeles underbart spattig serie som inte liknar någonting, och som gjorde att det amerikanska serieåret 2009 avslutades med flaggan i topp.
Vilka serieskapare fortsatte på redan inslagna vägar, och gjorde det bra?
The Walking Dead: Kirkmans Efter katastrofen-serien blir bra bättre och bättre; det är kanske den bästa nu utkommande månatliga serietidningen. Albumen droppar in allteftersom, men oavsett vilken utgåva man väljer så kommer man bli nöjd. Dessutom verkar det som om fler och fler upptäcker hur bra serien är, vilket också är trevligt.
Invincible: Kirkmans andra serie, en ren superhjälte-dito, jobbar också på och bevisar gång efter annan att superhjälteserier inte behöver vara mörka oj realistiska för att vara bra.
The Punisher: Garth Ennis tog farväl, och avslutade i samma stil som han hållit på med våld, mer våld och ännu mer våld. Jag är fortfarande av den åsikten att serien var bättre innan den flyttades över till Marvels MAX-imprint, med en starkare känslomässig del, men underhållande har det varit hela tiden.
The Boys: Ennis med en mer blandad våld/humor-serie. Rätt ointressanta teckningar, men mycket underhållande ändå. Mini-serien Herogasm var dock ännu bättre; här var det fråga om humor för hela slanten, och bra teckningar :-)
Usagi Yojimbo: Stan Sakais kanin stretar också på, och den årliga samlingen Bridge of Tears var som vanligt en av höjdpunkterna. Dessutom hann Sakai med ett separat album i färg, Yokai; det levde inte riktigt upp till mina förväntningar men det innebar att det blev mer Usagi än vanligt i år. Hurra!
Sen fanns det förstås några besivkelser; jag tänkte inte dröja mig kvar vid dem alltför länge, så jag nöjer mig med tre:
The Big Skinny: Jag tycker att Carol Lays ensideshistorier när de var som bäst hör till de allra bästa serier jag någonsin läst, alla kategorier. Därför var det en sorglig stund när jag läst hennes bok The Big Skinny och den visade sig vara en infomercial om bantning av värsta sorten. På några få ställen kan man se att hennes mycket speciella humor fortfarande finns där, men det räddar inte den här boken.
A Good and Decent Man: Efter alla andra bra biografier som utkommit i år tänkte jag att Carol Tylers serie om sin pappa skulle fortsätta den trenden, men tji fick jag. På intet sätt usel är det ändå en bok som resulterar i ett stort "Jaså?" när jag läst klart den. Det sämsta med den är dock att inte nog med att den var onådigt dyr; det ska bli fler delar…
The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 1910: Alan Moore har inte försökt att skriva någonting riktigt bra på många år nu, men de två första League-böckerna hade i alla fall ett stort underhållningsvärde. Tyvärr är det som bortblåst i den senaste delen, där Moore förfaller till att bara försöka visa hur beläst och lurig han är när han väver in all tänkbar äventyrslitteratur i Century: 1910. Sorgligt på så rara ärtor som O'Neills underbara teckningar är.
Övrigt
Jag har lovat Staffan att bara skriva om nyskrivna serier i den här krönikan, så inte ett ord tänker jag nämna om alla de fantastiska reprint-projekten som startat / fortgått under året (den som inte köpte Mary Perkins: On Stage ännu ombedes att genast sluta läsa det här och istället beställa alla hittills utkomna volymer). Och inte heller om manga-utgivningen (där framförallt Urasawa visat vilken fantastisk serieskapare han är, och Yotsuba&! äntligen är tillbaka efter ett uppehåll). Eftersom jag lovat hålla tyst om det är krönikan härmed
SLUT
==================
Tack Simon,
och ursäkta avsaknaden av bilder (som jag skyller på bloggers numera urusla sätt att lägga in dom på)
Jag måste säga att jag var lite förvånad över hur många av albumen som var slutsålda när jag skulle lägga in länkarna. Jag vet att en hel del sålde slut i julhandeln något som glädjer mig. /Staffan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar