Rikard var tidigare personen bakom den trevliga Weltklasse Serier. Numer är han dock del i bloggkollektivet Shazam där hans fokus i första hand är mot de europeiska serierna.
==============
2009 har gjort mig än mer övertygad om seriens förträfflighet som medium. De flesta serier jag läst i år har varit bra och bottennappen väldigt få.
Jag gnäller titt som tätt på den svenska utgivningen som är alltför styrd av vad Galago/Kartago gillar att ge ut eftersom de stora drakarna Egmont och Bonnier Carlsen helt verkar sakna vilja att förnya sig. Följaktligen domineras den svenska utgivningen av självbiografier, politiska serier, nostalgi och humorserier. Ingen kategori är någon favorit hos mig, jag vill ha fiktion. Därför gav skräckpanelen på spx09 mig hopp om framtiden. Ola Skogäng, Lars Krantz, Kim W Andersson, Lisa Medin, Joakim Hanner och Karl Johnsson berättade varför de föredrog fiktion och vad de ville göra framöver. Inte för att jag är skräckfrälst men Dödvatten och Love Hurts som släpptes till spx gillade jag och tillsammans med Gängkrig 145 och Asbesthjärtan så inger de hopp om en mer varierad utgivning i Svedala framöver. Blir det så står jag längst fram och applåderar. Med detta sagt så konstaterar jag att den bästa svenska serien i år var Mikael Sols självbiografi Till alla jag legat med. Det hade jag inte trott jag skulle skriva när jag summerade 2009.
Vad gäller översatta serier så har det varit ett rätt uselt år. Det är trevligt att Galago börjat ge ut manga och jag hoppas att Uzumaki, som är bra, får efterföljare. Albumförlaget har gett oss snygga Metabaronerna, ojämna Sir Arthur Benton och Zorn & Dirna som började trevande men fortsatte riktigt bra. Annars har det varit riktigt tunt. Med ett lysande undantag. Givetvis är Alison Bechdels moderna klassiker Husfrid årets bästa översatta album. Att även Husfrid är en självbiografi drar jag inga slutsatser av ;)
Då Staffan är benhård med att serierna som omnämns ska vara utgivna 2009 så vill jag fokusera på tre samlingar som getts ut i år som verkligen fått upp mina ögon för hur många bra serier som görs även i USA utanför trikåsfären. The Walking Dead kom i en massiv samling om 1088 (ettusenåttioåtta) sidor och var en smäll rakt i solar plexus. Jag kunde inte släppa den, jag var tvungen att fortsätta läsa och när jag väl gjorde uppehåll så låg jag och funderade kring den och funderade på civilisationens bräcklighet. Compendium samlade de första 48 numren. De två därpå följande tradesen som släpptes under 2009 höll samma höga klass och jag är övertygad om att volym elva som sålde slut innan släppdatumet kommer att göra detsamma. En annan fläskig samling som släpptes i år var Criminal The Deluxe Edition. Det var med riktigt höga förväntningar jag såg framemot Criminal som rosats lite överallt. Efter att jag läst den kan jag bara instämma, det är en lysande kriminalserie med karaktärer som upplevs som trovärdiga och historier som håller från början till slut. Andra samlingen av Mouse Guard släpptes i höst och Winter 1152 är faktiskt snäppet bättre än Fall 1152. Rent teckningsmässigt är det få serier som når samma nivå och i Winter 1152 håller berättandet (nästan) samma höga klass. De tre serierna ovan är de bästa “nya” amerikanska serier jag läst i år.
Det serieland jag tycker bäst om är Frankrike. Tyvärr kan jag inte franska och översättningarna till svenska och engelska är alltför få. Tack och lov förstår jag tyska så pass bra att jag kan ta del av den omfattande tyska utgivningen av franska serier. Tre serier har varit i en klass för sig. Den allra bästa är också det i särklass bästa Spirou-album jag läst, Spirou- Porträt eines Helden als junger Tor, om en ung Spirou som arbetar som piccolo och de händelser som formade honom. Underbart tecknat av Emilé Bravo och en väldigt fin historia. Fransmannen Winshluss version av Pinocchio gavs ut på tyska i december och är rent visuellt årets bästa serie. Fantastiska teckningar om än en inte en lika fantastisk historia med en mängd perverterade versioner av klassiska sagor var det ändå en av årets största serieupplevelser. Sagofigurer gone wrong var också temat för Kerascoëts och Fabien Vehlmanns Jenseits. Fantastiskt vacker och lika bedövande grym om sagofigurer som parasiterar på en ung flicka men som tvingas lämna hennes kropp när hon dör och närmast gränslös ondska tar vid. Den lämnade ett obehag som dröjde sig kvar.
Blir 2010 lika bra som 2009 är det bara att tacka och ta emot.
===========
Staffan: Tackar så mycket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar