Staffars Seriers Blog: Okunnig akademiker attackerar svenska mangautgivningen

26 februari 2007

Okunnig akademiker attackerar svenska mangautgivningen

I dagens SVD finns en debattartikel (eller kanske snarare omskriven akademisk uppsats) om kvinnobilden i manga där artikelförfattaren valt att låta bli att läsa mangorna utan bara tittar på bilderna. Innehållet i hennes kritik lämnar jag åt någon annan. Det som gör mig lite upprörd är att hon försöker etablera sig som någon expert när det är för mig är väldigt uppenbart att fil lic Åsa Johansson har brännt mer krut på att läsa om manga än att just läsa de mangaböcker som hon kritiserar.

Frågan är om hon ens har läst särskilt mycket serier. Hon är väldigt noga med att namedroppa olika genrer och begrepp men sättet hon gör det tyder på att det är inläst kunskap snarare än kunskap som kommer av att ha läst genrerna i fråga. Det känns nästan som det skulle vara en rätt skoj Comiquiz-fråga att identifiera var hon har hittat sina faktauppgifter. "I stycke 3 svarar vi sidan 73 av Fredrik Schodts Manga Manga..."

Faktum är att jag tycker att hela henns artikel andas okunskap som hon försöker dölja just genom att ge de japanska namnen på genrer men hon avslöjar hela tiden sin bristande kunskap. Ett par exempel:

En av de främsta skillnaderna ligger i bildlösningarna. Sidorna är uppbyggda på ett annat sätt än vad vi är vana vid, och serie­skaparen förhåller sig friare till serierutornas och pratbubblornas ramar, vilket för en ovan läsare kan ge ett oordnat intryck. Det förstärks också av att läsaren i högre grad än i västerländska serier själv behöver fylla i information mellan rutorna, till följd av ymnigt förekommande perspektiv- och scenbyten.
För en seriekunnig läsare så är det här okunnigt bullshit! Det hon beskriver är skillnaden mellan en stripsserie och en serie gjord direkt för serietidningar/seriealbum. Eller för att uttrycka det det är skillnaden mellan en serietidning som Knasen & Larson gentemot serier som Spider-Man eller Ett hus i Bronx av Will Eisner.

Det finns skillnader i berättande mellan japanska serier och västerländska men tyvärr har det gjorts alldeles för lite ordentliga studier av dom. Scott McCloud pratar om rutövergångar i Understanding Comics där han kom fram till att det japanska berättande skiljer sig från det västerländska när gäller en viss typ av rutövergångar som förekommer betydligt fler gånger i manga. Däremot påstår han inte det är särskilt förvirrande. En liten passu är att när jag skrev min C-uppsats i literaturvetenskap så kunde jag inte återskapa de mönster som McCloud såg i västerländska serier. Jag gjorde ingen jämförande studie på manga men för mig är McClouds ord inte lag i den här frågan förrän det gjorts mer forskning i frågan.

Figurerna har starkt förenklade drag, och näsa och mun är ofta så stiliserade att de bara består av några streck.


Detta stämmer endast om man inte läst särskilt mycket manga. Ryochi Ikegamis, Masamune Shirows, Hayako Miyazakis eller Jiro Taniguchis serier bevisar definitivt motsatsen. Det som kommer till väst är inte reprensativt för den japanska seriemarknad som helhet och att då försöka definiera japanska serier efter ett taskigt urval är bara att blunda för verkligheten. Dessutom stämmer beskrivningen ovan in på serier som Snobben, Dilbert mfl. Inom serier är det ett väldigt vanligt stildrag att reducera ned till mest väsentliga då det helt enkelt sparar en väldig tid när man tecknar.

IJapan är manga ett samlingsbegrepp för tecknade serier och inte en stil på det sätt som det har blivit i Sverige.


I Japan är manga det japanska ordet för tecknade serier, inte ett samlingsbegrepp. I Sverige och i västvärlden i övrigt så är manga är en geografisk benämning (främst om serier från Japan men asiatiska serier i största allmänhet är korrekt) inte en stil. Däremot finns det serieskapare och andra som är inspirerade av manga men det betyder inte att de gör manga. Skillnaden är ungefär som mellan en flaska sake och en sakeflaska som man fyllt svenskt kranvatten i. Ytligt sett är båda flaska med vatten men innehållsmässigt är det enorm skillnad.


Det förstnämnda i bästa fall, ty många av de kvinnliga superhjältarna räddar världen...


Här blir nörden i mig oerhört störd! Om hon bara hade haft fingrarna i styr och skrivit "de kvinnliga hjältarna" så hade jag inte haft något emot det men superhjältar är något specifikt som det finns väldigt lite av i manga. De kräver överanturliga krafter, färgglada dräkter och hemliga identiter. Mangans hjältinnor har mer gemensamt med James Bond och Indiana Jones än med Batman och Spider-Man.

Jag finner det dessutom intressant och något suspekt att de mangor som kritiseras hårdast är alla utgivna av Bonnier Carlsen. Ett par Egmont-mangor nämns i inledningen men tas inte upp alls när Johansson går igång med kritiken som i mångt och mycket består i att om man betraktar de individuella bilderna som enskilda konstverk utan kontext så är de för sexistiska.

Just detta att man skall bryta ut de enskilda bilderna när man kristiserar gör att jag påminns om Pox-rättegången där åklagaren hävdade att de enskilda rutorna skulle betraktas som konstverk vilket juryn tack och lov inte höll med om. En tecknad serie består av bilder i en följd som bildar en berättelse.

Sedan tycker jag väl att den svenska mangautgivningen är inte särskilt spännande och verkar mest kännetecknas av "vilka mangor kan vi få rättigheter till" snarare än en genomtänkt plan. Undantaget är Bonnier Carlsen vars produkter genomgående håller en högre klass än övriga förlag.