När kulturpersoner läser serier försvinner all sans

Ok, det kanske är en överdrift men Expressens biträdande kulturchef Johan Hilton har läst Husfrid av Alison Bechdel och han älskar den. Så långt är allt bra men det sker något konstigt när kulturskribenter skall motivera att en serie är bra. De måste liksom ta i ända från tårna och i sin iver så tappar man de normala referensramarna och de förutfattade meningarna kommer fram.

Han börjar med att säga:

Hej alla svenska serieberättare som gödslar marknaden med självbiografiska alster om er medelklassuppväxt i en småstad! Införskaffa Alison Bechdels Husfrid (kommer ut på Galago nästa vecka) om ni vill lära er hur en slipsten ska dras

Detta är rätt förolämpande uttryck och tyder på att Hilton en gång bestämt sig över vad svenska serier är för något och inget kan få honom att ändra sig. Jag kan inte säga att jag tycker att svenska seriemarknaden direkt svämmar över av sådana historier. Mats Jonsson är väl den som kommer närmast och jag ser rätt stora likheter mellan Husfrid och Pojken i Skogen med den skillnaden att Bechdel även har fokus på sin far som är en viktig del av hennes historia.

Nu skall jag erkänna att även jag har gjort mig skyldig till att be svenska serietecknare läsa en självbiografi. Närmare bestämt American Born Chinese som i mitt tycke är en starkare självbiografisk historia än Husfrid, mycket tack vare att Luen Yang utnyttjar seriemediet och inte minst dess ikonografi för att berätta om ursprung och identitet. Bechdel gör en väldigt traditionell serie som dessutom i stora bitar tangerar illustrerad text snarare än serier. En detalj som jag för övrigt tror bidrar till att kulturpersoner som är ovana serieläsare har lättare att ta den till sig än säg American Born Chinese.

Nåja, med det sagt så är det kul att Hilton uppmärksammar Husfrid, synd bara att han sablar ned folk som inte förtjänar det när han försöker framhäva hur bra den här.