Sajtuppdatering

Textfilerna till nya Previews finns uppe nu i Previews-avdelningen. Jag tror den tidiga uppladdningen beror på att jag vill kompensera för den sena förra månaden.

Dessutom är jag ledsen att det inte blev någon genomgång förra månaden men Staffar var sjuk, Håkan justerade knät och jag jobbade för mycket för att orka med den. Tråkigt men sant. Jag vågar utlova en den här månaden dock om så bara min egen del.

Yaoi-trubbel

I slutet av förra veckan så hände något väldigt ovanligt. Ett japansk förlag (Libre) som specialiserar sig på yaoi la ut en text på sin hemsida på engelska om att ett amerikanskt förlag (CPM/Be Beautiful)inte har rättigheterna till de olika yaoi-serier som de ger ut och mer eller mindre hota med distributörer med domstol om de fortsätter att erbjuda de album som japanerna anser sig ha rätten till.

Jag skriver anser för grunden till det hela är en konkurs för en tredje part, det japanska förlag (Biblios) som först licensierade yaoin till det amerikanska företaget. Efter konkursen så köpte Libre över en del av serieskapare som Biblios hade så de kontrollerar nu åtminstone de nya serier som serieskaparna gör vad som inte är känt är om de tidigare avtal som CPM/Be Beautiful hade med Biblios gäller fortfarande och att de därmed har rätt att ge ut serierna på engelska.

Det har åtminstone en gång tidigare hänt att ett amerikanskt serieförlag gett ut manga utan rättigheter. Det var Antartic Press som besökte ett Comiket och kom hem med en massa serier som de gav ut i två tidningar Dojinshi och H-Bomb vilket ledde till att två japanska seriestorheter besökte en amerikansk mässa med i stort sett ett enda mål, att ställa utgivarna mot väggen vilket de även lyckades med.

Det intressanta med det här är i första hand att Libre gick ut så offentligt och framför allt på engelska. Det är mycket smart mediamässigt då fansen (internationellt sett,inte våra kära kunder) är rätt rabiata och väldigt välvilligt inställda till det japanska och kritisk mot de amerikanska förlagen. Det kan även vara ett mediatrick för att berätta att de har rättigheterna till de här skaparna nu och att de hemskt gärna licensierar ut dom.

Vem har rätt i den här affären? Ingen som helst aning då allt hänger på japansk konkurslagstiftning vilket är helt okänd. Om du vill läsa mer om diskussionen så rekommenderar jag den här sidan som har en bra tidslinje och spaltar upp fakta bredvid det som kan antas.

Öppettider i Påsk

Vi kommer att ha öppet som vanligt på skärstorsdagen men sedan har vi stängt resten av påskhelgen

Skärtorsdag	Öppet som vanligt
Långfredag	Stängt
Påskafton	Stängt
Påskdagen	Stängt
Annandag påsk	Stängt
Tisdag 10/4	Öppet som vanligt

Drew Hayes har gått bort

Serienyhetssajterna rapporterar att Drew Hayes skapare av Poison Elves har gått bort i sviterna av en lunginflammation och därmed är ytterligare en bit av 90-talet borta. Under ett par år på 90-talet så var Poison Elves den största indy-tidningen, en härlig blandning av svart humor, action och fantasy med en svartalv i huvudrollen. Han hade även några av de bästa och mest underhållande brevsidorna och inte minst hans "Poison Elves Starting Note" var obligatorisk läsning. Han levde också ett rätt hårt liv innan han fann sig till rätta med serieskapandet och det är inte otänktbart att just serierna förlängde hans liv med ett antal år.

Hayes var även en del av den våg av självpublicering som mycket väl kan sägas vara en definierande del av den amerikanska serieutgivningen under det decenniumet. En våg som nu inte existerar längre vilket är synd då det gav oss en del väldigt unika serier vars motsvarighet jag inte riktigt ser längre i den amerikanska seriefloran. Visserligen har en del av de som tidigare skulle ges ut på egen hand kommit ut på Image men den utgivningen blir tyvärr färgad av det som förlaget gett ut tidigare.

Kul sändning den här veckan

Det var verkligen en kul sändning den här veckan efter en rätt torftig period. Det var ett antal album den här veckan som väcker mitt intresse och köplust. Om vi börjar med det helt nya så fick vi in Bryan Talbots nya album Alice in Sunderland som verkar spännande. Adam Warrens superhjälteparodi Empowered dök även upp och jag har kommit 50 sidorna i den och det är en mycket underhållande bagetell.

Howard Chaykin och Mike Mignolas Fahrd & Gray Mouser har äntligen kommit i tryck och den ser jag oerhört mycket fram emot att läsa i helgen. Den räknades under en lång tid som ett av de förlorade mästerverken av Staffar som gillade att tala om hur mycket han tyckte om den.

Fantgraphics utgivning av sina klassiska serier i billighetsutgåvor fortsätter med det andra Hate-albumet som för första gången ges ut i svart-vitt för alla ni som hoppade av Hate på grund av färgen.

Vad gäller manga som kom den tionde delen av Osama Tezukas Phoenix in så det fanns verkligen lite av allt möjligt den här veckan.

Mer Dagspresserier

Det är med stor glädje som jag noterar att IDW kommer att göra en stor satsning på klassiska dagspresserier. De testade vattnen med Dick Tracy och nu satsar de stort med en av mina absoluta favoritserier genom alla tider, Milton Caniffs Terry & the Pirates som jag äntligen kommer att få komplett. Dessutom känner jag mig trygg i att de kommer att presenteras otroligt attraktivt då IDW gör fantastiskt snygga album och jag är mycket imponerad av deras Dick Tracy-utgåva som är bland de snyggaste bearbetningar av gamla strippar jag sett. Det som skall vara vitt är vitt och linjerna är föredömligt välbehållna.

Dessutom vet jag några gamla kunder som kommer bli glada av att de även kommer ge ut Little Orphan Annie. Det känns oerhört kul att det återigen kommer ut en massa klassiska serier och det är ännu roligare när vi får se serier samlas som inte har funnits tillgängliga i någon större utsträckning som Gasoline Alley och Mutt & Jeff och att sådant som Peanuts och Krazy Kat får en bra kronologisk utgivning. Det är bara att hoppas att trenden fortsätter.

Expressen slutar med serier?

Tydligen så har Expressen beslutat sig för att dra in seriesidan för att se om folk blir upprörda. Själv har jag aldrig köpt en Expressen i mitt liv och kommer förmodligen inte att göra det heller så det här beslutet berör mig inte personligen. Men det känns lite hånfullt när Expressens talesman säger att:

"Märk väl. Vi vågar inte röra horiskopet"

Tydligen är det hela ett experiment som de genomförde helt tyst en fredag. Jag sitter och försöker vara upprörd men det går inte riktigt. Mitt intryck är att Expressen inte har någon person som jobbar på en viktig post som tycker om serier vilket bland annat märks på att deras kultursidor tar väldigt sällan upp serier och deras urval av serier på seriesidan har de få gånger jag bläddrat igenom tidningen de senaste åren har gett mig ett intryck av att vara avlagda serier från andra tidningar. Det är främst den dåliga kvalitén på seriesidorna som gör att jag känner att det gör verkligen inte till eller från om de slopar seriesidan då en dålig seriesida känns minst lika ointresserat som om det inte fanns någon. Då kan förhoppningsvis kanske de serieintresserade söka sig någon annanstans. Det är ju det enda sättet som de ansvariga på Expressen förstår att de gjort fel.

Därmed inte sagt att en seriesida är värdelös, tvärtom jag tror att i en tuff konkurrenssituation så är nog en riktigt bra seriesida en bidragande orsak till att välja a istället för b. Men samtidigt så krävs det engagemang och lite tur för att få till det och det saknas hos många tidningsmakare. En annan komponent i en bra seriesida nuförtiden är att ha en bra/populär svensk serie. En del av Metros ursprungliga framgång kan sägas kom tack vare Monica Hellströms serier och fortsatte med Rocky och nu Elvis. Jag minns väldigt tydligt hur många som kom och frågade efter om seriealbum med Monicas serier när Metro startade och jag tror jag inte var enda stället som det frågades efter.

En sak som slår mig just som jag skriver är att om vi tittar på de stora stockholmstidnignarna så är det egentligen Expressen (som det går sämre för än aftonbladet) och SVD (som det går sämre för än DN) som saknar en svensk seriestripp. Sambandet är ju glasklart, skall man gå bra som dagstidning så behöver man svenska serier på seriesidan.

Dessutom är ju lägligt ur flera synvinklar just nu att satsa svenskt. Det just nu saknas en riktigt stor amerikansk stjärna bland dagspresserierna. Tomheten efter Kalle och Hobbe, Opus mfl är stort och ingen har riktigt etablera sig. Det finns en mängd serieskoleelever som utbildat sig till ingen nytta och behöver något att göra.

Fint besök igår

Vi hade ett enormt fint besök i butiken i går. En tjänsteman från japanska UD var i landet för att ta reda på varför japansk populärkultur går hem i norden just nu och hur ser marknaden ut. Han hade ett långt samtal med Staffar om dels butikens historia och dels hur vi ser på mangans försäljnignssuccé.

Det känns som en enormt stor ära att bli utvald till att delta i ett sådant intressant projekt även om vår bit är rätt blygsam.



Staffar, Mr Watanabe (japanska ambassadens kulturattaché) och Mr. Arita från japanska UDs kulturavdelnign

DN skriver bättre om manga än SVD

Via Mikke Schirens blogg så uppmärksammar jag den här notisen på DN. Det är på det stora taget rätt bra text som beskriver läget för den svenskutgivna mangan. Lotta Olsson som har skrivit artikeln skall ha bonuspoäng för att hon klargör skillnaden mellan manga och manhwa. Däremot är jag osäker på om hon verkligen menar att det inte görs särskilt mycket manga i Sverige. Hon skriver:

"Väldigt lite manga, ja, väldigt lite barnserier över huvud taget, produceras i Sverige.Det finns några undantag, som "Stall Norrsken" och Lisa Medins "Medley Gold", men i övrigt tycks svenska serietecknare mest rita för vuxna läsare."

Jag upplever att hon skriver om saknaden av nya svenska barnserier snarare än om bristen på svenska mangatecknare. Jag finner det intressant att hon lyckats plocka upp Medley som jag betecknar som ett fansin i första hand och då finns det åtminstone ett fansin till som skulle kunan betecknas som barnserie, Seadog av Stina Lövkvist.

Däremot så tycker jag det är bra att Mikke fortsätter vara en röst som påpekar vad manga är. "Never give up, never surrender" för att citera Galaxy Quests eminente kapten. För mig är det ett upplysningsarbete som jag sysslat med en längre tid och där jag tycker mig se vissa framsteg. Det är allt oftare som jag möter folk som använder anime där de tidigare har sagt mangafilm.

Problemet när det gäller manga är egentligen avsaknaden av ett bra svenskt ord. Själv har jag använt pseudomanga när jag nämner serier som är gjorda med japanska influenser vilket jag tycker förklarar vad det är hela rätt bra. Tyvärr är det inte särskilt bra ur marknadsföringssynpunkt, då pseudo har en rätt negativ klang. Jag har funderat på att använda sve-manga om alla de svenska serier som jag ser i form av fansin. Det är en försvenskning av det OEL (Original English Language) manga som är det mest etablerade begreppet i USA. Jag har även sett Nissei comi användas men vad jag förstår så är det ett lite nedsättande japanskt uttryck.

Det är dock viktigt att vi mangafans relativt snabbt kommer fram till ett bra uttryck för annars kommer journalisterna ta uttrycken och språket ifrån oss.

Pencon- fansinvinnare

Vi belönade följande fansin under Pencon

Bästa solofansin: Otaku av Sara Berntsson "För en rolig och träffande bild av mangafandom."

Bästa antologi. Nosebleed Studio #1 "En imponerande professionell prestation, så nära manga mankan komma i Sverige. Vi vill särskilt nämna den sedelärande och värmande historien om Glassmonstret."

Vi delade även ut två hedersomnämnanden till två fansin som var otroligt bra.
Kom och ta mig långt härifrån av Stef Gaines "För en personlig, stark historia med en bra helhet"
Seadog av Stina Lövkvist "För en vältäckad, välberattad medryckande historia.

Stef Gaines har för övrigt skrivit en del kul reflektioner och några dagboksserier från första dagen som är väl värda att läsa på sin livejournal.

Pencon-tankar

Vi spenderade fredag - lördag på Pencon som är Stockholms nya seriemässa. För att vara en mässa som gått från idé till verklighet på tre månader är jag riktigt imponerad. Inte så många utställare men de som var där passade väldigt bra in, antalet besökare blev kring 200 vilket är en enorm framgång med tanke på hur usel reklamen för mässan har varit. Nu hjälpte en artikel i DN oerhört mycket men med en lite större ansträngning och lite större bredd på utställarna borde man kunna nå betydligt fler serieintresserade människor.

Jag blev draftad till fansin-juryn vilket var ett rätt kul uppdrag. Inte minst för att en av vinnarna blev så otroligt chockad och glad över bli erkänd att hon satt en halvtimme efter prisutdelningen och rodnade och myste om vart annat. Det fanns för övrigt en enorm skaparkraft bland besökarna, jag tror de fick in närmare 130 bidrag till teckningstävlingen och även där blev flera vinnarna oerhört tagna av att andra människor tyckte om deras bilder vilket är jätteskoj att se.

Det känns som om Pencon har väldigt bra förutsättningar för att bli den stora seriemässa som Stockholm och Sverige saknar, en bra lokal med bra kommunikationer som det går att växa i, två bankomater i området. Konstfacks närhet gör att det borde gå att få ett samarbete där och framför allt så startades den av folk som inte är insyltade i seriebranchen så gammalt groll gäller inte. Givetvis finns det mycket att förbättra men så skall det vara i början.

Historisk händelse i den amerikanska seriemarknaden

Under New York Comic Con så släpptes nyheten att under 2006 så lägger serieköparna för första gången mer pengar på seriealbum än serietidningar i USA. Detta är en enorm utveckling som skett de senaste fem åren. Det mesta av framgången kan tillskrivas mangautgivningen men även de litterära seriernas framgångar har betytt mycket för försäljningen utanför seriebutiker. Det är även utanför seriebutikerna som den största ökningen har skett vilket gör att vi är på väg mot en ny fas i seriernas utveckling. Jag känner dock en liten oro för bredden på serier om seriebutikerna i USA försvinner, trots att det är en liten del av butikerna som stöder icke-superhjältar. De stora kedjorna kommer bara att vilja ha storsäljarna och inte de titlar som säljer halv-hyfsat vilket är det stora flertalet av titlarna.

För oss här på Staffars så är det väldigt länge sedan som albumen blev viktigare än tidningarna försäljningsmässigt vilket ni långvariga kunder kan se i hur mycket av våra hyllmeter som numer består av album. En del av mig tycker att utvecklinge är lite tråkig då en tidning bjuder likt en bra tv-serie in till regelbundna samtal om det som hänt och därmed ökar möjligheten att andra personer som befinner sig i butiken kan bli intresserade. Dessutom saknar jag brevsidor, internet är bra på mycket men saknar en bra filter över chattret vilket en bra brevredaktör kan bistå med.

För er som vill veta mer om undersökningen så har bloggen Mangacast har gjort en inspelning av den genomgång som gjordes över försäljningen av serier i USA. Jag har inte hunnit lyssna av den men av de rapporter som jag läst så är det riktigt intressant.

Okunnig akademiker attackerar svenska mangautgivningen

I dagens SVD finns en debattartikel (eller kanske snarare omskriven akademisk uppsats) om kvinnobilden i manga där artikelförfattaren valt att låta bli att läsa mangorna utan bara tittar på bilderna. Innehållet i hennes kritik lämnar jag åt någon annan. Det som gör mig lite upprörd är att hon försöker etablera sig som någon expert när det är för mig är väldigt uppenbart att fil lic Åsa Johansson har brännt mer krut på att läsa om manga än att just läsa de mangaböcker som hon kritiserar.

Frågan är om hon ens har läst särskilt mycket serier. Hon är väldigt noga med att namedroppa olika genrer och begrepp men sättet hon gör det tyder på att det är inläst kunskap snarare än kunskap som kommer av att ha läst genrerna i fråga. Det känns nästan som det skulle vara en rätt skoj Comiquiz-fråga att identifiera var hon har hittat sina faktauppgifter. "I stycke 3 svarar vi sidan 73 av Fredrik Schodts Manga Manga..."

Faktum är att jag tycker att hela henns artikel andas okunskap som hon försöker dölja just genom att ge de japanska namnen på genrer men hon avslöjar hela tiden sin bristande kunskap. Ett par exempel:

En av de främsta skillnaderna ligger i bildlösningarna. Sidorna är uppbyggda på ett annat sätt än vad vi är vana vid, och serie­skaparen förhåller sig friare till serierutornas och pratbubblornas ramar, vilket för en ovan läsare kan ge ett oordnat intryck. Det förstärks också av att läsaren i högre grad än i västerländska serier själv behöver fylla i information mellan rutorna, till följd av ymnigt förekommande perspektiv- och scenbyten.

För en seriekunnig läsare så är det här okunnigt bullshit! Det hon beskriver är skillnaden mellan en stripsserie och en serie gjord direkt för serietidningar/seriealbum. Eller för att uttrycka det det är skillnaden mellan en serietidning som Knasen & Larson gentemot serier som Spider-Man eller Ett hus i Bronx av Will Eisner.

Det finns skillnader i berättande mellan japanska serier och västerländska men tyvärr har det gjorts alldeles för lite ordentliga studier av dom. Scott McCloud pratar om rutövergångar i Understanding Comics där han kom fram till att det japanska berättande skiljer sig från det västerländska när gäller en viss typ av rutövergångar som förekommer betydligt fler gånger i manga. Däremot påstår han inte det är särskilt förvirrande. En liten passu är att när jag skrev min C-uppsats i literaturvetenskap så kunde jag inte återskapa de mönster som McCloud såg i västerländska serier. Jag gjorde ingen jämförande studie på manga men för mig är McClouds ord inte lag i den här frågan förrän det gjorts mer forskning i frågan.

Figurerna har starkt förenklade drag, och näsa och mun är ofta så stiliserade att de bara består av några streck.

Detta stämmer endast om man inte läst särskilt mycket manga. Ryochi Ikegamis, Masamune Shirows, Hayako Miyazakis eller Jiro Taniguchis serier bevisar definitivt motsatsen. Det som kommer till väst är inte reprensativt för den japanska seriemarknad som helhet och att då försöka definiera japanska serier efter ett taskigt urval är bara att blunda för verkligheten. Dessutom stämmer beskrivningen ovan in på serier som Snobben, Dilbert mfl. Inom serier är det ett väldigt vanligt stildrag att reducera ned till mest väsentliga då det helt enkelt sparar en väldig tid när man tecknar.

IJapan är manga ett samlingsbegrepp för tecknade serier och inte en stil på det sätt som det har blivit i Sverige.

I Japan är manga det japanska ordet för tecknade serier, inte ett samlingsbegrepp. I Sverige och i västvärlden i övrigt så är manga är en geografisk benämning (främst om serier från Japan men asiatiska serier i största allmänhet är korrekt) inte en stil. Däremot finns det serieskapare och andra som är inspirerade av manga men det betyder inte att de gör manga. Skillnaden är ungefär som mellan en flaska sake och en sakeflaska som man fyllt svenskt kranvatten i. Ytligt sett är båda flaska med vatten men innehållsmässigt är det enorm skillnad.

Det förstnämnda i bästa fall, ty många av de kvinnliga superhjältarna räddar världen...

Här blir nörden i mig oerhört störd! Om hon bara hade haft fingrarna i styr och skrivit "de kvinnliga hjältarna" så hade jag inte haft något emot det men superhjältar är något specifikt som det finns väldigt lite av i manga. De kräver överanturliga krafter, färgglada dräkter och hemliga identiter. Mangans hjältinnor har mer gemensamt med James Bond och Indiana Jones än med Batman och Spider-Man.

Jag finner det dessutom intressant och något suspekt att de mangor som kritiseras hårdast är alla utgivna av Bonnier Carlsen. Ett par Egmont-mangor nämns i inledningen men tas inte upp alls när Johansson går igång med kritiken som i mångt och mycket består i att om man betraktar de individuella bilderna som enskilda konstverk utan kontext så är de för sexistiska.

Just detta att man skall bryta ut de enskilda bilderna när man kristiserar gör att jag påminns om Pox-rättegången där åklagaren hävdade att de enskilda rutorna skulle betraktas som konstverk vilket juryn tack och lov inte höll med om. En tecknad serie består av bilder i en följd som bildar en berättelse.

Sedan tycker jag väl att den svenska mangautgivningen är inte särskilt spännande och verkar mest kännetecknas av "vilka mangor kan vi få rättigheter till" snarare än en genomtänkt plan. Undantaget är Bonnier Carlsen vars produkter genomgående håller en högre klass än övriga förlag.

Lite internetläsning

Marvels enorma satsning Civil War har avslutats med den förmodligen sämsta avslutningen i världshistorien. Allvarligt talat så är den så dålig så att jag kan inte förstå hur den hänger ihop. Den här versionen Civil War in 30 Seconds är så mycket bättre att det inte ens är rolig, fast det är det.

Steven Grant slänger ut en teori om att Chris Claremonts X-Men kan vara skälet till varför Lost har tappat en stor del av TV-publik den här säsongen.

Via Mark Evanier upptäcker jag att det finns folk som förklarar George Bushs utrikespoltik med hjälp av Green Lantern/Gröna Lyktan! Här är ett exempel och här förklarar Denny O'Neil vad han tycker om det hela.

Om du är intresserade av upplagesiffror för amerikanska seriealbum är Brian Hibbs senaste kolumn en guldgruva. Där går han igenom den rapporterade försäljnigen av seriealbum i alla de stora bokhandelskedjorna. Det har rapporteras att det finns en del svagheter med genomgången. Bland annat så stämmer försäljningsuppgifterna inte riktigt överens med de rapporterade upplagesiffrorna. Exempelvis Fun Home sägs ha en rapporterad upplaga på 55.000 medan en rapporterad försäljning på drygt 20.000. Ett skäl till kan vara hur albumen klassificeras i bokhandeln dvs om de sorterade under serier eller självbiografi i det här fallet.

Comicspace vs Myspace Fight! Fight! Fight!

I begynnelsen var Myspace det mest framgångsrika sociala nätverken som framför allt hade slagit an hos musiker och musikintresserade. Många serieintresserade kände däremot sig som främmande fåglar där. Något som fick Josh Roberts att att skapa Comicsspace som beskrivs i den egna Faqen enligt följande:

"It's kind of like MySpace, but for comic enthusiasts"

Den blev rätt snabbt relativt populär och har nu över 12.500 medlemmar. Jag är övertygad om att deras framgång har gjort att Myspace nu lanserat sin egen version.

Jag är inte medlem i någon av dom så det är bara ett rätt snabbt och ytligt omdöme jag kan ge om dom men Comicspace känns mycket mer gräsrotsaktigt än Myspace som har större förlag representerade på första sidan och dessutom två band (Gorillaz kan jag förstå men Daft Punk?). En snabb titt på Comicsspace medlemmar visar inte på större namn än Myspaces Jeffrey Brown och Geoff Jones (betyder egentligen bara att jag inte letade särskilt noga.. Warren Ellis är säkerligen på comicsspace). Det verkar helt klart vara lättare att hitta till webbserieskapare på Comicsspace än på MySpace så jag tror nog att de kommer stå pall utmaningen från Myspace.

Fler bloggar

Jag tycker det är oerhört kul att det kommer flera svenska seriebloggar då jag under en lång tid varit alldeles för ensam att skriva om serier. Nu har bloggarna till och med sin egen artikel i seriefrämjarnas seriewiki.

Där hittar jag att en av mina gamla vänner Steamboat Willie har startat upp en egen blogg som är värd att a en titt på bl.a. pratar han om den utveckling han ser i svenska seriefansin:

En annan sak som slår mig är skillnaden mellan 1980-tal och 2000-tal. På 1980-talet var tidningarna ganska mossiga - mycket på grund av tekniken - men de första stapplande stegen av de då unga serieskaparna är väldigt välskrivna och väl komponerade. Nu under 2000-talet så är tidningarna och serierna grafiskt mycket bättre, en hel del på grund av tekniken och en hel del för att de nya serieskaparna oftast är väl utbildade i teknik - nästan alla kommer från serieskolorna - och för att datorerna gör att produkterna får ett proffsigare helhetsintryck.

Men på något sätt... Det verkar som om de gmla fanzinen är skrivna av fans som läst serier i hela sitt liv och kan seriespråket, medan de flesta av dagens fanzinskapare är tecknare som tvingar sig att rita serier.

Jag tror han är något på spåren här. Jag undrar om inte utvecklingen kan ha påverkas om att fram till 80-talet så var tillgången till både svenska och utländska serier rätt begränsad. Man fick anstränga sig om man ville få tag på annat än de serier som fanns hos konsum. Det gjorde att det var betydligt lättare att få en konsensus om vad som var bra serier och att färre personer var genuint intresserade av mediet. Nu finns det en enormt stor bredd utbudet av olika stilar och flera framgångsrika serieskapare som "tecknar fult" vilket gör att personer som annars inte skulle göra serier känner att det inte är helt omöjligt att bli utgivna.

Jag måste säga att jag gillar bredden i utgivningen även om jag hoppas att hantverket kommer tillbaka hos svenska serietecknare. Jag pratade med Johannes på Galago om serieskolarna och han berättade att alltför många nere i Malmö gör serier på papper med färdigritade rutor något som jag egentligen bara kan acceptera i stripserier där formen är så färdigbestämd. För mig tyder det på en viss lathet och framför allt en bristande förståelse för serieberättandets hantverk att inte orka dra fyra streck. Sidlayout är inte att förakta människor. Däremot håller jag inte med Johannes om att de borde handtexta sina serier. Jag har sett alldeles för många serier som inte kunnat gå att sälja för att textningen är för dålig. Då är datatextning bättre men det gäller att välja ett typsnitt som passar in på din tecknarstil.

På tal om fansin så är det dags för SPX snart. Den här året går det av stapeln den 27 - 29 april och om allt går i lås så är det ett fint besökt som är på väg. Fast innan dess är det förstås Pencon som går av stapeln 2-3 mars i konstfacks lokaler.

Var frånvarande förra veckan

Förra veckan så tog jag och indexerade upp det som fanns kvar av Roberts serier då vi funderar på att köpa upp dom från dödsboet. Det var en rätt känslosam och lite märklig upplevelse. Mycket givetvis för att jag saknar honom otroligt mycket men också för att jag stötte på album som Robert pratade mycket om varav en del som han skulle låna ut till mig. Det var också en enorm tidsresa för mig och alla de år som jag jobbat i en seriebutik. Jag stötte på gamla vänner bland albumen som jag inte sett på många år och blev påmind om hur mycket jag hypade upp dom och vad kul det skulle vara om de likt Linda Medley med Castle Waiting återvände och gjorde serier igen.

Det hela fick mig också att reflektera över hur en ordentlig seriesamling säger en hel del om persons liv och intresse. Roberts och jag var ju ungefär samtida in i seriebranschen och började därmed köpa amerikanska album samtidigt men våra smaker skilde sig rätt rejält åt. Även om jag började som Marvel Zombie och har kvar en hel del av dom serierna så breddade jag mig betydligt tidigare min seriesmak och gick mot vad som kan beskrivas som indy/alternativ/litterär smakriktning medan Robert höll kvar sitt barndoms intresse för Jack Kirby och Star Trek. Dessutom hade han en förmåga att uppskatta serier vars storhet undgår mig men som jag vet att andra personer uppskattar som Lena Ackebo och Mad.

Nu är ju det hela inte en komplett bild av seriesamlingen då barnen tagit det de har velat ha av serierna så det finns en del hål men jag är förvånad över att Roberts smak spretar såpass lite. Han gick in för att ha allt av vissa skapare medan jag plockar hej vilt och har (numer) inget problem att hoppa över album som jag inte tyckte håller måttet. Det där med att hålla måttet var något som vi diskuterade väldigt mycket då han genom sina många flyttar de senaste åren skurit ned sin samling till det som han tyckte var det allra bästa något som jag känner att jag borde göra också men som jag inte riktigt har tagit mig för ännu då jag äntligen bor i en lägenhet som har utrymme för mina serier.

Nå, det var min förra vecka dags att börja komma ikapp med det som hände i seriesverige då.

Previewsgenomgången är klar

Vi har som vanligt gått igenom previewskatalogen och hittat saker som vi tycker om.

Läs mer här.

Previewsuppdatering

Februarikatalogen finns uppe nu i Previewsavdelningen.

Ny svensk serieblogg (igen)

Mikke Schirén har startat upp ytterligare en blogg (förutom Komikas) där han skriver rent allmänt om seriesverige från sitt alldeles egna perspektiv.

Det börjar bli ett par stycken nu.