Nya Galago

Jag fick ett rykande färskt ex av Galago 95 av redaktör Klenell. Det första efter formatbytet och jag har lite blandade känslor kring det. Jag tyckte mycket om bokformatet som jag tyckte passade Galago väldigt bra. Det fanns utrymme för lite äldre serier och för lite mer udda. Nu har sidantalet krympt och storleken på sidan gått upp i stället. Nytt är att det tillkommit mer textmaterial vilket jag tycker passar i en tidskrift. Omslaget tror jag kommer att stå ut väldigt mycket i tidskriftshyllan på pressbyrån. De feta bokstäverna mot en lugn bakgrund känns tryggt jämfört med de glättade magasinens överhopade textmassa. Sara Granérs målning är inte dum den heller.

Innehållsmässigt letar jag dock efter lite mer skärpa. Henrik Bromander är den som jag tycker är den enda som gör en riktigt bra serie. Det finns en nerv i hans serier som många andra saknar och han väjer inte för att vara obehaglig vilket många andra serieskapare verkar vara rädda för. När det gäller de övriga så gör Liv Strömqvist en rätt kul jämförelse mellan barn och Kristdemokrater även om jag tycker att det är lite för enkelt mål (allvarligt talat att hoppa KD, är inte det som att sparka på någon som redan ligger? Radikalare än så måste det ändå kunna bli) så utför hon det bra.

Stina Johnson gör en "en jobbig sak hände mig när jag var tonåring men det blev bra ändå och jag fick en kul upplevelse"-serie som jag nog hade tyckt bättre om såvida jag inte lyssnat på något P3-program där folk fick just berätta sådana här historier.

Tom Karlssons illustrationer till John Ajvide Lindqvist novell får mig att önska att det fanns en serie av honom i tidningen. En verkligt unik talang som borde få göra minst ett album om året. Stolle Bengtsson är en av de där udda serierna som inte borde fungera men gör det.

En kul sak är att Hatgubbe-SM är tillbaka.

Skall jag sammanfatta numret så är det lite nytt men det är ungefär samma stuk som på tidigare numret. Ett par höjdpunkter men jag hade nog förväntat mig lite mer. Det tar väl några nummer