Helgläsning

Har varit varit ledig större delen av helgen så jag har äntligen fått möjlighet att i lugn och ro läsa lite serier. Det blir annars rätt stressat och jag hinner inte med så mycket som jag tycker att jag borde läsa. Dessutom tycker jag att det varit lite tunt med nya serier utan det har mest varit gamla favoriter som trampar på i sina gamla fotspår men den här veckan kom det tre album som jag tycker står ut över det vanliga.

En sak som vi tar en viss stolthet här på Staffars är att hos oss kan du hitta många udda pärlor och det första albumet är verkligen en sådan som jag är rädd att alltför många missar.



Nothing Better Bk 1 no place like home av Tyler Page

Det här albumet handlar om ett par kvinnliga "room mates" på ett college mitt i hjärtat av USAs landsbygd. Mycket i albumet handlar om att växa upp och acceptera människor för deras svagheter och styrkor. Låter lite tråkigt kanske men den har en väldigt skön blandning av seriositet och humor. Huvudpersonerna är tredimensionella varelser som tar intryck av det som andra personer gör och säger mot dom vilket gör att man verkligen kan se hur de växer allt eftersom man läser i albumet.

Det är några saker som jag verkligen slås av när det gäller här albumet. Det första är att det känns som om när amerikaner gör serier om att växa som personer så är det ofta College-miljö som de använder medans fransmännen (exempelvis Lauzier, Mr Jean-skaparna) oftast väljer att göra män som varit aktiva i arbetslivet ett antal år.

Det andra är att jag uppskattar diskussionen om Gud i det här albumet betydligt mer än i Blankets (av Craig Thompson) som jag tycker visserligen beskrev de religiösa ungdomarnas liv rätt bra men som helt missade det lappkast som huvudpersonen gjorde i epilogen. Här i Nothing Better så pågår diskussionen genom hela albumet och positionerna växlar rätt friskt allt eftersom huvudpersonerna lär sig om livet och det gör det hela rätt intressant och mycket trovärdigt.

Sedan så uppskattar jag väldigt mycket att det är kvinnor som är huvudpersoner då det på något sätt då det finns tillräckligt många serier om nördar/jocks på college.

Albumet rekommenderas varmt.



Chance in Hell av Gilbert Hernandez

Det första som slår mig med det här albumet är att något uppenbarligen har hänt med Fantagraphics designavdelning då detta ser mer ut som en ungdomsbok från Wahlström än deras vanliga rätt fula design. Ett steg i rätt riktning även om de borde haft ett omslag Hernandez istället för ett målat av Rick Algernott. Numer är ju bröderna Hernandez såpass etablerade att man bör utnyttja det i möjligaste mån. När jag behöver påpeka för Gilbert-fans att det där verkligen är ett Beto-album så har man halkat snett.

Det andra är något som en kund sa till mig och som jag såg i det här albumet. Gilbert är lite för produktiv för sitt eget bästa. Han sitter inte ned och jobbar igenom historien och det han vill säga utan låter berättelsen bara flöda vilket fungerar bra när man kan karaktärerna och miljön men sämre när allt är nytt.

Det skall dock sägas att det här inte är ett dåligt album utan snarare det är inte vad jag väntat mig. På bokomslaget så pratas det om att detta är Gilberts mest politiska verk. Det är därmed inte helt omöjligt att den politiska diskussion som han försöker sig på är för mig antingen för självklar eller för amerikansk för att jag skall kunna ta mig den till dig.

Rekommenderas som alltid till Beto-fans medans personer som inte läst något av honom tidigare bör i första hand satsa på Palomar-boken.



Super Spy av Matt Kindt

Jag måste erkänna att jag bara är halvvägs igenom det här albumet men vill redan nu göra er uppmärksam på den för hittills har det varit en riktigt underbar resa. Albumet handlar om spioner under andra världskriget i Spanien (än så länge) och de tar livet av varandra, spionerar och längtar till tryggheten om vartannat. Anledningen till att det går så långsamt att läsa ut den är att den är uppbyggd kring kortare delhistorier som flätas ihop till en längre historia. Dessutom är kronologin uppbruten likt Memento vilket gör att känns väldigt ok att göra pauser mellan kapitlen.

Teckningsstilen i albumet är väldigt lekfullt och fyllt av en berättarglädje som gör mig glad. Ett avsnitt som jag verkligen uppskattade börjar med ett radiodrama om en kvinnlig spion tecknat i en karaktyrstil som sedan går den mer reguljära teckningsstil som Kindt använder. Dessutom tyckte jag mycket om att spionen som lyssnade på dramat tyckte att det var ett bra avsnitt trots (eller kanske tack vare) att det inte speglade verkligheten. Sådana små guldkorn finns lite här och var och gör albumet väldigt skoj.

Jag har inte läst färdigt albumet så det blir inget betyg men början har varit skoj och jag ser väldigt mycket fram mot resten.